medan HDPE-formade flaskor är generellt resistent mot många kemikalier, finns det specifika ämnen den bör undvika kontakt med, eftersom de kan bryta ned materialet eller göra att det försvagas.
HDPE är en halvkristallin polymer, vilket ger den utmärkt motståndskraft mot en mängd olika kemikalier, men starka oxiderande syror är ett undantag. Koncentrerad svavelsyra (H2SO4) och salpetersyra (HNO3) är mycket reaktiva och kan angripa polymerkedjorna genom att initiera oxidativ nedbrytning. Denna process involverar brytning av CH-bindningar i polyetenskelettet, vilket leder till bildandet av karbonylgrupper. Införandet av dessa polära grupper stör materialets kristallina struktur, vilket leder till sprödhet och en betydande förlust av mekaniska egenskaper, såsom draghållfasthet och slaghållfasthet. Denna nedbrytning är exoterm, vilket innebär att den kan generera värme, vilket potentiellt kan påskynda nedbrytningen av polymeren om den inte hanteras på rätt sätt. Med tiden kan materialet bli utsatt för spänningssprickor, särskilt om det är under mekanisk belastning.
Aromatiska kolväten, som bensen, toluen och xylen, är kända för sina lösningsmedelsegenskaper, vilket kan vara problematiskt för HDPE. Dessa föreningar är opolära och kan interagera med de opolära HDPE-kedjorna genom van der Waals-krafter, vilket får polymeren att svälla. Denna svallning stör de ordnade kristallina områdena av polymeren, vilket leder till en minskning av densiteten och en motsvarande minskning av mekaniska egenskaper såsom styvhet och styrka. Svullnaden kan också leda till dimensionsinstabilitet, där flaskan kanske inte längre bibehåller sin form, särskilt om svullnaden är ojämn. I extrema fall kan långvarig exponering resultera i partiell upplösning av polymeren, vilket gör flaskan oanvändbar. Effekten av aromatiska kolväten är temperaturberoende, med högre temperaturer som förvärrar svällnings- och upplösningseffekterna.
Halogenerade kolväten, såsom kloroform, koltetraklorid och diklormetan, är särskilt aggressiva lösningsmedel när det kommer till HDPE. Dessa lösningsmedel kännetecknas av deras förmåga att interagera med polymeren på molekylär nivå, vilket leder till en minskning av materialets kristallinitet. Halogenatomerna i dessa föreningar kan skapa dipolinducerade dipolinteraktioner med polymerkedjorna, vilket effektivt stör det ordnade arrangemanget av molekylerna i de kristallina regionerna. Denna störning leder till att materialet mjuknar upp, vilket minskar dess bärförmåga och gör det mer känsligt för deformation under påkänning. Långvarig exponering kan göra att polymeren absorberar lösningsmedlet, vilket leder till svullnad och ytterligare minskning av mekaniska egenskaper. I vissa fall kan polymeren till och med bli klibbig eller klibbig, särskilt i miljöer med hög luftfuktighet, vilket ytterligare äventyrar dess användbarhet.
HDPE är i allmänhet resistent mot ett brett spektrum av organiska lösningsmedel, men specifika lösningsmedel som aceton, eter och ketoner kan utgöra utmaningar. Dessa lösningsmedel kan penetrera polymerens amorfa områden, där polymerkedjorna är mindre tätt packade. Samspelet mellan dessa lösningsmedel och polymeren kan leda till ett fenomen som kallas plasticering, där materialet blir mjukare och mer flexibelt. Denna effekt kan vara fördelaktig i vissa tillämpningar, men i fallet med HDPE-flaskor leder den till en förlust av styvhet, vilket är avgörande för att behålla formen och integriteten hos behållaren. Långvarig exponering kan leda till lösningsmedelsinducerad spänningssprickning, där små sprickor bildas på flaskans yta på grund av kombinationen av mekanisk belastning och lösningsmedelsangrepp. Dessa sprickor kan fortplanta sig med tiden, vilket leder till läckage eller katastrofalt fel på behållaren.
